Magstorm - Bloggen
Phil Lynott – idag är det 24 år sen han dog <> Magstorm – Bloggen

04 januari 2010:

Phil Lynott – idag är det 24 år sen han dog

Filed under: Musik — Etiketter:, , , — Magnus Storm @

Ja, 24 år har det gått sen en av mina absolut största musikaliska hjältar dog. Han blev intagen på Salisbury Hospital i slutet av december 1985, där man konstaterade att han hade både njur- och leverinfektion och den 4 januari 1986 avled han i en kombination av lunginflammation och hjärtkollaps, hans hälsa var väl så försvagad av åratals alkohol- och drogmissbruk att den inte orkade längre. Phil Lynott var, som många vet, frontman, sångare och den huvudsakliga låtskrivaren i Thin Lizzy.

Jag upptäckte Thin Lizzy 1976 (då jag var 10 år gammal) när en klasskompis till mig spelade albumet Jailbreak, som släpptes samma år, för mig. Jag hade aldrig hört nån häftigare musik och föll som en klubbad oxe; de tvåstämmiga gitarrerna, Phils röst, Brian Downey’s lite jazziga trumspel, allt satt perfekt! Brian Downey är förresten en mycket underskattad trummis om du frågar mig, utan honom hade Thin Lizzy inte haft samma avspända framtoning. Allt detta fattade jag förstås inte förrän långt senare, det var någonting som man hörde undermedvetet, antar jag.

Jailbreak är än idag den bästa Thin Lizzy-plattan tycker jag, delvis beroende på att det var den första plattan jag började lyssna på förstås. Andra bra plattor är Bad Reputation, Black Rose: A Rock Legend, Renegade (där är det många som inte håller med, det vet jag) och Thunder and Lightning. Thin Lizzy blev, något orättvist, stämplat som ett heavy metal-band, vilket jag tycker är fel, de var mycket bredare än så (inget ont om heavy metal, tvärt om, men Thin Lizzy hör inte till den genren). Jag tror att det är därför som många inte gillar Renegade eftersom den är ganska experimentell, med låtar som Fats och Mexican Blood. Nej, Thin Lizzy var inget heavy metal-band, jag tycker till och med att titellåten på Thunder and Lightning känns lite krystad om jag ska vara ärlig.

Tyvärr sumpade jag alla chanser att se Thin Lizzy live medan Phil Lynott fortfarande levde (ung och dum som man var), något jag har ångrat många gånger, jag har bara sett dem ett par gånger med John Sykes på sång – även om han gör ett bra jobb så kan det ju naturligtvis aldrig bli som att se det riktiga Thin Lizzy. Jag får väl trösta mig med att jag var för ung för att se det riktigt klassiska Lizzy med Phil Lynott på sång och bas, Brian Downey på trummor och Scott Gorham och Brian Robertson på gitarr och körsång. Jag hade varit för ung för att uppskatta det till fullo och i ärlighetens namn hade jag inte fått se dem för mamma och pappa i alla fall…

4 kommentarer »

  1. Intressant och bra skrivet. Jag hade lyckan att uppleva Thin Lizzy en gång i slutet av 70-talet. Och, som du vet, senare även träffa Phil. En stor hjälte som vi minns denna dag.

    Kommentar by Jonas Mauritzson — 04 januari 2010 @

  2. Ja just det ja, den berättelsen måste ju fler få ta del av: När Jonas träffade Phil Lynott

    Kommentar by magnusfahlstrom — 04 januari 2010 @

  3. Enligt en dokumentär satte sig Scott Gorham (gitarristen) ner på trappan utanför sitt hus och bara bröt ihop efter han genom telefon fått reda på att Phil Lynott avlidigt. Det om inte annat visar på äkta vänskap.
    Inget ”vad tråkigt”, ”jag vet att han är i himlen nu” eller ”jag beklagar” utan äkta känslor!

    Gillar samtliga Thin Lizzy skivor och tycker det är tråkigt att många inte ger ”Thin Lizzy (1971) – Vagabonds of the Western World (1973)” samt ”Chinatown (1980) – Thunder And Lightning (1983)” fler chanser. Alla kanske inte är odödliga klassiker, men enligt egen erfarenhet växer dom.

    Jailbreak är nog Thin Lizzys starkaste studioskiva spår för spår, men i termer av ljudbild och produktion tycker jag nog att Bad Reputation är vassare. ”Warriors” och ”Emerlad” passar ljudmässigt inte alls in på samma skiva som ”Running Back” eller ”Cowboy Song”, men det är detaljer. ”Jailbreak” anser jag vara en av de bästa albumen som gjorts oavsett eventuella ”fel”.

    Kommentar by Georg Hendrix — 30 december 2010 @

  4. Jag har sett några intervjuer med Scott Gorham och han verkar vara en sjysst, och ganska rolig, kille. De var säkerligen nära vänner.

    Jag måste väl i ärlighetens namn erkänna att jag inte har givit de allra första Lizzy-plattorna en ärlig chans; en del av låtarna gillar jag, men jag tror att det faller lite på gitarrsolona, vilka jag tycker kan låta lite taffliga ibland (aj, nu åker jag nog på pisk…).

    Vad beträffar ”Jailbreak” så kan jag till viss del hålla med om att den är lite ojämn ljudmässigt; låtar som ”Emerald” (som du nämnde) och ”Romeo and the lonely girl” mixades nog inte samma dag ;-)

    ”Bad reputation” är en bra platta, inga tvivel om den saken, men där saknar jag Brian Robertson, som var på väg ut ur bandet när den spelades in. De flesta av solona spelades av Scott Gorham, vars stil var/är mer ”laid back”. Inget ont om honom, men det var mer nerv i musiken när Brian Robertson var med i bandet – blandningen mellan Gorhams rytmiska, mjuka stil och Robertsons lite mer aggressiva stil satt som en smäck. Att de hade så olika gitarrljud gjorde ju förstås sitt till…

    Kommentar by magnusfahlstrom — 30 december 2010 @

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URL

Lämna en kommentar